Pärmarna i bokhyllan

Pärmarna har stått länge i bokhyllan och överlevt en flytt. Jag har ibland tittat åt det hållet men inte rört vid dem. Mitt memoarskrivande har haft sina upp- och nedförsbackar. Under två månader förra året skrev jag ingenting alls. Minnen som kommer fram är inte alls så behagliga som jag trodde. Varför skall jag gräva i mitt förflutna? Det är väl dags för mig också att ”vända blad”. Från början hade jag planerat att jag inte skulle ta det kronologiskt utan att jag skulle utgå från tre ”katastrofer” i mitt liv och veva ihop berättelsen på det sättet. I dag verkar mina ”katastrofer” rätt så futtiga. Det är var och varannan som får cancer och överlever liksom jag. Det är mer synd om alla dem som avlider i de värsta smärtorna. Att bli bedragen och utnyttjad av sitt livs stora kärlek är inte heller så sällsynt som jag trodde. Att helt tappa tilliten till både människorna och Gud bara för en medelmåttig älskare är egentligen ganska patetiskt. Jag gjorde det. Jag är en patetisk figur. Inte mycket att hänga i julgranen.

Men pärmarna i bokhyllan? Skulle de kunna ge material som kunde ge lärdomar och tröst till andra som hamnar i en stor konflikt i församlingen. Här finns skrivelser från Domkapitlet, Arbetsmiljöverket, Arbetsdomstolen, prästfacket och Kyrkorådet om en konflikt som pågick mellan åren 1995-1997 med domkyrkokaplanen. Det är bara att citera skriftligt material.  Jag har tvekat länge men nu ligger alla papper sorterade på mitt stora matsalsbord; pressklipp för sig och skrivelserna sorterade i kronologisk ordning. Varför har jag – vars bästa gren alltid har varit att sova – numera så svårt att somna på kvällarna? Den långa konflikten har tydligen lämnat outplånliga sår i mitt sinne trots att det var jag som ”vann”. Det märkliga är att jag lyckades stå ut, arbeta flitigt och dessutom skriva långa inlagor till mitt försvar. I synnerhet när jag samtidigt skulle minska budgeten med en miljon kronor och hade ett annat fall att ta mig an med en svårt alkoholiserad medarbetare.  Jag tolkar detta som att det inte bara var regeringen utan även Gud som ville att jag skulle vara domprost.

Jag upptäcker nya sidor i konflikten och att biskopen som jag trodde mer eller mindre svek mig, ändå hade ett gott uppsåt och att dåvarande ärkebiskopen som jag trodde motarbetade mig bakom min rygg ändå inte var genomfalsk.

Men den stora och avgörande insikten är i dag: Varför förminskades konflikten att handla om två människor som inte kom överens när det egentligen handlade om att kyrkan inte hade förmågan att handskas med ett kvinnligt ledarskap?

Annonser

Hundraåringen som försvann och blev 101 år

Finlands självständighet har blivit ordentligt firad här i Sverige – inte minst bland sverigefinländarna. På årets sista dag blickar jag tillbaka.

Inte firade de finnarna några självständighetsfester i Trelleborg i början av 70-talet. Inte tog deras präst, jag, heller några initiativ. Men saknaden till hemlandet var stor för dem som lämnat det nordligaste Finland. På semestern körde man i kapp längs E- fyran till Haparanda med den nya Volvon. Fosterlandet hade svikit. Det fanns varken arbete eller framtidsutsikter och bitterheten bara växte. I dag är det annorlunda. Nu festar vi . Många av oss som flydde har lyckats riktigt bra. De som inte gjorde det är redan glömda även om de fortfarande ler i konfirmationskortet från 1972. ”Vi sökte efter arbetskraft, men det kom människor. Vi ville ha gästarbetare, men gästerna kom för att stanna” citerar jag Max Frisch. Vi sverigefinnarna och finlandssvenskarna i Sverige har medverkat att landet fick arbetare för mindre attraktiva yrken. Invandringen har möjliggjort en ökad levnadsstandard trots förkortad arbetstid, förlängd semester och längre utbildningstid. Och vi anpassade oss bra, vi är faktiskt bäst i klassen när det gällde integrering. Det fanns arv och traditioner, finländarna har alltid stridit för alla Sveriges krig.

För mig talar mitt fosterlands historia om Guds ledning som vi kan spåra i efterskott i folkens liv och i vårt eget liv. Och den Gud som fanns med i den djupaste sorgen och smärtan när familjefadern hängde sig i ett träd i Pildamsparken i Malmö. Eller när tjejen fastnade i maskinen och skadades för livet och när tårarna var slut. Helt slut. Då man känner att vägen är stängd framför oss, bakom oss och på sidorna, kan vi lyfta blicken uppåt. Den Gud som är nåderik och barmhärtig lyssnar och hör och leder trots allt. Vi som frös varje år på hjältegravarna och tänkte på krigen i tacksamhet över de fäder och mödrar som fortfarande i sina drömmar på nätterna skrek och skriker ut sin rädsla för döden så att vi barn, trots att vi föddes efter kriget, fick den inbyggd i våra gener. Finland är så mycket mer än ett våldsamt förflutet med fyra krig under de senaste hundra åren; inbördeskriget, vinterkriget, fortsättningskriget och kriget i Lappland. Men också sisu och skydd för Sverige. Sauna och för svenskar obegripliga skämt. Finsk tango och romernas sångskatt. Kalakukko och boboll.

Under kriget skänkte mina föräldrar som så många andra sina gyllene vigselringar till staten som behövde flera flygplan. De fick i stället en ring av järn med bilden av flygvapnets symbol; en svastika. Ringarna fanns i ett undangömt skrin under min barndom. Mamma som varit aktiv i Lotta-rörelsen sydde av sin gråa ämbetsdräkt en tomtedräkt åt mig. Så försökte man sudda bort de fasliga minnena. Även om ”Taisteluni” fanns länge kvar i bokhyllan.

Jag har funderat över att svenskarna tar lite väl lätt på krigen under sin tvåhundraåriga fredstid eftersom det sedan länge alltid varit någon annan, som stått för det smutsiga hantverket. Det är krig på avstånd vi i Sverige är vana vid. Sverige hjälper till att ta hand om de skadade, men deltar sällan. Någon annans blod flyter, någon annans älskare försvinner, någon annans barn blir föräldralösa. Någon annan från någon annanstans får en krans. Krig är hemskt. Och … som vi vet pågår sådana just nu. Krig alltid är ett nederlag för mänskligheten, för människovärdet, för humanismen, för demokratin, för alla de värden som hålls heliga i högtidstal. Varför säger ingen att i krig finns det inga segrare, har aldrig någonsin funnits. Blod och tårar, ett ohyggligt lidande är kriget. De som dör, lider inte mest. Kriget har en förmåga att deformera alla som kommer i kontakt med det.

Vi som har krig i våra gener för att värna det allvarliga och vemodiga, också viktiga beståndsdelar i livet. Allvar och vemod är vår gåva till svenskarna.

Rött blod på den vita snön

Med konserter, föredrag och stora evenemang firar Sverige Finland som i år fyller hundra år. Dessa kanske avhjälper något av det okunskap som svenskarna har om grannlandet. Till skillnad från ”storasystern” har grannlandet en mörk och blodig historia. Tsarmakten i Ryssland störtades i mars 1917 och redan i december godkände riksdagen i Finland en självständighetsförklaring. Nordiska och europeiska stater var ovilliga att erkänna självständigheten om inte Sovjetunionen gjorde det först. Den godkändes 1918 i januari av Vladimir Lenin. Redan i slutet av månaden hamnade Finland i ett blodigt inbördeskrig. Kriget vållar svårläkta sår i nationen, delar släkt och familjer och finns fortfarande inetsad i mig som i så många andra finländare. De röda härskade i södra Finland, de vita i mellersta och i norra Finland. Kriget krävde 38 000 offer av vilka 75 % var röda, de flesta dog på fångläger efter kriget av hunger och sjukdomar. Båda sidorna kan beskyllas för politisk terror och fruktansvärda råheter.

En natt vaknade familjen av en försiktig knackning på dörren hos min mormor och morfar. Min mor vaknade också och kunde aldrig glömma det nattliga mötet. Hon hade varit bara ett år när brodern Elis 1914 med pappas båt Eros åkte med trävaror till Tyskland. Eftersom skonaren seglade under rysk flagg konfiskerades den i Tyskland och Elis hamnade på ett läger där man utbildade finska unga män för den kommande striden mot tsaren för finsk självständighet. 1918 kom Elis till Finland och var tvungen att kämpa mot sitt eget folk. De vita som fått en militärutbildning i Lockstedt i Tyskland kallades för ”jägarna” (jääkärit). Rödgardisterna kallade dem för ”slaktare” (lahtarit). Nio mil på skidor hade Elis åkt för att träffa sin familj innan striderna började. Efter de vitas seger blev han kommendör i Åbo bataljon, stred även i vinterkriget och fortsättningskriget.

Inte fick vi i familjen veta mycket om min morbrors strapatser. Det rådde en tystnadens kultur över våra blodiga krig. Det var klent med min fars kommentarer också när det gällde fortsättningskriget. Pappa hade varit en ”krigspolis”, som ridande jagade ”desanter” i de finskryska skogarna. Efter kriget åkte hela familjen ibland till Tammerfors för att hälsa på pappas krigskamrat. Då fick inte älsklingsdottern vara med när männen tog en konjaksflaska med sig och försvann ut i naturen. Då talades det om krig.

I samband med 100-årsfirandet har museet i Björneborg en utställning om 1917-1918 års händelser på orten. Där berättar man Elis Koivulas historia och jag själv är med på ett foto när morbrodern med fru hälsar på släkten i Rauma på femtiotalet. Jag försöker rymma men Elis fru Elin håller mig i ett fast grepp.

Luokkasota/klasskriget som det kallades bland de röda delade också min familj. Min faster Evi lär ha varit kokerska hos rödgardisterna. Det talade man också tyst om. Hemma hos mig fick vi varje månad en tidning, som kastades i papperskorgen men lästes av mig. Den hette ”Neuvostoliitto tänään” (Sovjetunionen i dag) och jag misstänker att det var Evi som stod för gåvoprenumerationen. Hon anslöt sig vid vuxen ålder till Frälsningsarmén och betraktades därför allmänt som labil. Kokerska och soldat lämnade efter sig en rya till mig, som egentligen var tänkt för hennes guddotter. Tyvärr visste ingen vad hon hette. Ryan föreställde Topelius saga ”Björken och stjärnan”. Om två barn som hittar hem. En lämplig väggbonad för en utvandrare som jag.

Mina män

 För att vara en så uttalad feminist, är det märkligt att män ändå har spelat en så stor roll i mitt liv. Det började med pappa; jag är pappas flicka. Han gillade mig mer än min mamma, tror jag. Jag kommer ihåg när han efter att ha jobbat hela veckan borta körandes runt sydvästra Finland och inspekterat andelsslakteriets butiker kom hem. Han satte sig i gungstolen, tog mig i famnen och tog fram en ask tändstickor. Han bröt av den bruna ändan, tog fram bomull, virade den försiktigt runt stickans ena ände och började ta bort vax i mina öron. Försiktigt.

Det var inga pappor som i min barndom lekte med barnen. Undantaget var min pappa. När han kom hem var det vippning (viipotus) för alla traktens barn. Jag var stolt över min pappa. Visserligen var han också en skitstövel, en despot och bedrog min mamma, men också min barndoms stora kärlek.

Brodern Matti som var åtta år äldre hade jag svårare att ha kontakt med. Vid presentationer kallade han gärna mig till sin ”tyvärr lillasyster”. När han fyllde sextio år, delade han uppgifter till de närstående. Till mig sade han: ”Och du ska hålla ett bra tal för mig”. Det gjorde jag och ett annat tal vid hans bår senare. Det blev också bra. Tack för förtroendet.

Av mina första kärlekar kommer jag ihåg Niilo, som körde slakteriets lastbil. När han förlovade sig med en sjuksköterska fick jag ett vredesutbrott. Jag var kanske fem år då.

Jag är en passionerad person eftersom jag kan förälska mig häftigt utan att tänka på konsekvenserna. ”Du har inget omdöme när det gäller karlar, det är först nu när du träffat mig, som du har hittat rätt”. Så yttrade han som var värst av dem alla. Han hade säkert rätt utom att jag inte hittat rätt då heller.

På ålderdomshemmet kommer det att vara klent om karlar. Därför är det kanske inte så dumt att man har många minnen som man kan tänka på. Minnen finns det, faktiskt övervägande positiva. Till exempel resor tillsammans, först till Sverige, sedan till Sovjet, runt i alla europeiska länder och öar, Sri Lanka, Tanzania, Nya Zeeland, USA, Ryssland. Oförglömliga minnen och oförglömliga gräl. Jag är nog en rätt så besvärlig person att vara tillsammans med. Men inte bara.

När jag förra veckan rensade bland mina papper, hittade jag en låda fylld av kärleksbrev av min (frånskilda) man. De skrevs under den tiden då vi nyss hade träffats. Jag har inte vågat läsa dem än. Lika lite som jag ännu inte har vågat läsa brev och kort i ett stort kuvert; de som jag fick under tiden när jag hade cancer. En av mina nära väninnor yttrade sig om mig för några år sedan. ”Tuulikki äter glass med en liten sked men livet med en stor sked”. På 70-talet i Trelleborg summerade vi två trötta präster veckans händelser i skenet av levande ljus. Vi drack läsk; Grape Tonic och åt glass i stora lass. Det roade henne att jag alltid valde små skedar. 

Mitt problem i memoarskrivandet har varit kapitlet ”mina män”. Hur mycket jag ska skriva? Hur ärlig skall jag vara? Även om männen har varit viktiga och tagit mycket tid, har de inte varit hela mitt livsinnehåll. Det anses vara olämpligt för en präst att tala om sex utom med moralistiskt tonfall. Kan jag skriva något om längtan efter bar hud utan att bli anmäld till biskoparnas ansvarsnämnd? Hur förhåller allt detta sig till mitt livs viktigaste man, Jesus?

Jag har ätit livet med en stor sked. Det ångrar jag inte.

Ett under som man ska uppleva själv

Vi firade vår studentexamens 50-årsdag i min hemstad Raumo. Vi ”jubelstudenterna” hade blivit inbjudna som hedersgäster till Raumo lyceums studentfest då de närmare 200 studenterna fick sina studentmössor och sina betyg. Festligheterna i våra länder skiljer sig betydligt från varandra. I Finland är det mer högtidligt och allvarsamt, att åka på lastbilsflak har man klarat av redan några månader tidigare innan studentskrivningarna börjar. Festen började med psalmsång ”Jo joutui armas aika” och avslutades med ”Gaudeamus igitur, iuvenes dum sumus”. Där träffade jag en glädjestrålande kamrat som frejdigt deklarerade att: ”Jag har utträtt ur kyrkan för din skull”. Oj då, tänkte jag, du är nog inte den enda, fast dom brukar inte vara så glada. Sedan förklarade hon att det var på grund av att kyrkan inte valde mig till biskop i Åbo. Jag försökte förklara att utanför kyrkan saknar hon rösträtt och inte kan påverka kyrkan till en mer progressiv riktning. Jag får ju i alla fall inte rösta i biskopsvalet, invände hon. Jag tror inte att jag lyckades förklara den krångliga demokratin i Finlands evangelisk-lutherska kyrka. Lika lite som jag tidigare lyckats förklara samma sak för svenska kvinnokämpar, som utträtt på grund av kyrkans behandling av kvinnliga präster.
Att omvända sina vänner är inte lätt.

Strax innan min resa till fosterlandet gick jag igenom papplådor som jag släpat med mig från Finland vid min flytt hit. Där fanns min första stickade grytlapp, uppsatser från skolan, lite spridda dikter som jag skrev i min ungdom och annat skräp, bland andra en liten bok av Raymond Martin som tydligt förklarade varför dans var synd. På botten fanns flera små häften som jag skrivit under min gymnasietid och som innehöll handskrivna böner.

Inte kom jag ihåg vilken flitig förebedjare jag hade varit. Alla mina klasskamrater fanns där i alfabetisk ordning med noteringar om hur ofta jag hade bett för var och en. Små händelser i mitt liv hade jag också burit fram till Gud och framför allt till Jesus. Till exempel den 27.1 1966: ” Gör så att mina makabra finnar försvinner och fixa mig möjligheten att basta.” En gång hade jag till och med bett för prästerna och biskoparna i Finland – att de skulle komma till rätt tro. Mycket hade jag också att tacka för: ”Tack Jesus att jag hittade några extra cigaretter”.

Att omvända sina vänner var inte lätt.

För några år sedan skrev jag en text om bönen: ”Varför skall vi be? Inte för Guds skull. Gud behöver inte våra böner. Gud behöver inte våra ord. Vi behöver Guds ord. Vi behöver be för vår egen skull. Bönens främsta syfte är inte att försöka påverka Guds sinne. Gud är av idel kärlek. Vi påverkar med våra böner de hinder som finns hos oss själva. De hinder som hindrar Guds kärlek att genomsyra våra liv. Bönen håller kanalerna öppna till den himmelska verkligheten och till livets urkrafter. Inte så att vi kan styra Gud eller hans handlande utan så att han kan styra oss. Det finns så många hinder för oss att komma i kontakt med Guds urkraft; ondska, strider, sjukdom, olyckor. Men när vi ber, sker något. När jag inför Gud namnger det svåra, det onda vid namn, när jag bär fram dem som jag älskar eller när jag bär fram mina fiender, då sker det något i deras liv och då sker det något i mitt liv. De hinder som finns hos mig smälter bort. Bönen öppnar vägen till urkraften, jag blir delaktig av den. Bönen går inte att psykologisera sönder eller ens att förklara. Bönens kraft måste man själv uppleva. Det enda sättet är att börja be. Bönens kraft är oberoende av tid och rum, hela den kristna erfarenheten från århundraden säger: bönen fungerar. Det har att göra med skapelsens helhet och enhet, vi är alla sammantvinnade i skapelsens väv, delar av Guds väv, vi hör ihop och kan påverka varandra. När vi ber för andra människor, blir de del av vårt liv. Be mig inte att förklara det, det kan jag inte. Bönen är ett under som man skall uppleva själv”.

Det har funnits tillfällen i mitt liv då jag verkligen kunnat vara med om detta. Det blir förhoppningsvis mer om bönesvar i mina memoarer.

Talet vid 50-årsjubileet av vår studentexamen 

Juhlapuhe ylioppilaille Rauman lyseo 2017-06-03Ystävät hyvät, kära vänner!

Viisikymmentä vuotta sitten keväällä vuonna 1967 kirjoitin ylioppilaaksi Rauman Tyttölyseosta. Aina sattuu ja tapahtuu. Silloinkin. Paikallislehti Länsi-Suomessa oli ollut sanomalehtilakko. Turussa oli kuulemma teineillä minihameet, pitkä tukka ja raitaiset sukat. Yhä useammat puolueet asettuivat tukemaan Urho Kekkosta seuraavan vuoden presidentinvaaleissa. Liikkuva poliisi sai 58 partioautoa, jotka oli kansalta kerättu Niilo Tarvajärven ideoimassa Hamsterikampanjassa. Ruotsin prinssi Bertil kävi viidenpäivän vierailulla Suomessa. Kuuden päivän sota Israelissa muutti Lähi-Idän. Beatles jatkoi voittokulkuaan Euroopassa. Levysoittimissa täällä soi Martti Innasen Kohtalon lapsi. Hippejä ei paljon näkynyt Raumalla eikä Poikalyseossa vielä kasvatettu tukkaa. Suomi sai euroviisuissa kolme pistettä ja oli jaetulla kahdennellatoista sijalla. Ja Koronabaarissa maistui lätski. Sinä keväänä tapahtui paljon. Pidetty historianopettajamme Erkki Kotilainen sanoi meille tytöille yllättävän asian ylioppilaskirjoitusten alkaessa. Muistakaa että juuri nyt on tietomääränne suurimmillaan. Tiesinkin paljon; tunsin alatyylin, arkityylin ja asiatyylin. Tiesin puunilaissodista, Helmikuun manifestista, yksipersoonaisista verbi-ilmauksista predikaattina, tunnistin pyknikot ja leptospmit, ne hirveän tärkeät Paavalin lähetysmatkat opimme jo keskikoulussa. Ennen reaalikirjoituksia kertailin illalla vielä Suomen sosiaaliturvaa. Osasin vähän laskeakin, vaikka geometrian kuviot olivat jäänet minulle hyvin hämäriksi. Olimme ylpeitä tyttölyseolaisia, meitä oli opetuttu niiaamaan opettajille, mutta huomaamattamme oli meistä kasvatettu feministejä, pelottomia naisasianaisia jotka uskalsimme vaikka mitä. Vaikka matkustaa ja muutttaa ulkomaille olihan meillä ruotsinkieli hallussa ja sen myötä uskalsimme oppia vaikeitakin kieliä; enklantia, saksaa muutamat jopa franskaa. Joku oppi latinaakin. Suomen juhliessa viittäkymmentä itsenäisyyden vuotta saivat kuuden laudaturin saavuttaneet Terhi ja Maija suuren kunnian istuttaa rehtorin kanssa itsenäisyyden kuusi voimistelusalin ikkunoiden taa, muutamassa vuodessa kuoli koko kuusi ja pala itsenäisyysajatustakin sen mukana. Oliko se sitten enne EU:sta? Ehkä Kotilainen oli oikeassa – niinkuin opettajat aina ovat, tai sitten eivät ole. Lakituksen jälkeen kävimme laskemassa kukat Vapaudenpatsaalle ja Sankarihaudoille; oli meitä viisi tyttöä vakaumuksensa puolesta kaatuneiden haudallakin, valokuvat kertovat. Siitä sitten suoraan elämään, jatko-opintoihin, naimisiin, lapsia synnyttämään, elämään täysillä tai sairastamaan ja kuolemaan. Kotilainen oli oikeassa siinä että paljon me tiesimme elämän eri alueilta. Mutta vasta itse eläminen opetti meille kaksilahkeisten salaisuudet ja monta muuta asiaa. Helposti menimme halpaan seuratessamme aktoritäärisiä johtajia, kompastuimme ja nousimme. Meiltä suurilta ikäluokilta odotettiin paljon; tiedä häntä jos onnistuimme jättämään paremman maailman teille jotka lakitetaan tänään… Hyviä neuvoja meillä vanhoilla tädeillä ja sedillä on tietenkin roppakaupalla. Ette te niitä tietenkään jaksa kuunnella – emme mekään kuunnelleet, halusimme tehdä kaikki virheet itse. Meillä kun tietojen lisäksi on sitä elämänkokemusta ja tiedekin sanoo että meillä vanhoilla pelaavat aivojen vasen- ja oikealohko paremmin kuin koskaan keskenään. Tämän takia haluaisin antaa teille yhden neuvon elämiseen kun olen kuolemankin kanssa sinut. Neuvoni on: Muistakaa rakastaa! Tärkeintä elämässä on rakastaa ja tulla rakastetuksi. Rakkaus kun on suurin ja kaunein eikä koskaan katoa. Olen luvannut etten lopuksi sano Aamen. Kiitos kun kuuntelitte!

Tuulikki Koivunen Bylund

Den bästa dagen

Det var en vacker försommardag, den 4 juni, jag hade rejält ont i magen, kanske det nu var dags? Vi hade besökt barnmorskan flera gånger under veckan för att jag var orolig att vi inte skulle hinna i tid till BB, att jag skulle missa värkarna: Hur kan man skilja mellan förvärkar och de riktiga värkarna? ”Du märker skillnaden!” Svarade hon med ett bestämt tonfall och hon hade rätt. Maken tyckte att jag skulle äta en rejäl frukost först. Jag litade blint på honom. Han visste. Han hade varit med om en förlossning förr. Detta gjorde förmodligen susning för de hemska kräkningar som jag drabbades av senare på dagen.

Taxi kom genast till Fjärilstigen 13 i Bro för att ta oss till Karolinska sjukhuset. Jag placerade mig mödosamt på baksätet och hade svårt att ta mig ur bilen när vi väl var framme. Jag var beredd på att sätta igång och föda på en gång, men det skulle ta tid. Förlossningsavdelningen var gammal och sliten. När jag skulle duscha mig i ett badkar sittande på en trätrall, rasade den ihop och plötsligt satt jag i en virkeshög med min väldiga mage.

Vi hade varit helt eniga: Vi skulle ju inte ha några barn, bara njuta av varandras sällskap. Men efter giftermålet uppstod det ett märkligt biologiskt behov att skaffa barn. Jag hade haft en kopparspiral, som avlägsnades på vårdcentralen. ”Vi ses snart”, sade jag inför den tvivlande sköterskan. Men det gjorde vi. Efter en månad var jag gravid. Jag mådde förfärligt illa den första tiden. I sakristian hade jag en påse beredd ifall det värsta skulle hända. Att begrava ett barn under graviditeten visade sig vara känslomässigt nästan omöjligt – men även det gick. Vid konfirmationen var jag på grund av min stora mage så andfådd i predikstolen att folk trodde att jag grät och det smittade sig även till åhörarna – inte andfåddheten men gråten.

Vi båda hoppades på en flicka. Vi hade läst om att man på grund av barnets hjärtljud kunde dra slutsatser angående barnets kön. Hjärtljuden tydde på en son. Tänkt om det blir en raggare sade maken ängsligt. Jag blev fängslad av dem som propagerade för en ”naturlig förlossning”, var till och med i Stockholm och lyssnade på ett föredrag av en amerikansk föreläsare i ämnet. När vi besökte sjukhuset innan, ville jag inte ens testa på lustgas. Inga droger i min kropp var min bestämda övertygelse. Men det gick snabbt att ändra sig när värkarna tog fart.

Senare på barnavårdscentralen kunde jag läsa min förlossningsjournal. Där stod det att förlossningen hade varit ”normal”. Det betraktade jag som den värsta kränkning, något så onormalt hade jag aldrig varit med om. Utöver kräkningar var det epiduralbedövning som gick snett, och benen som blev som spagetti när man skulle krysta. Vi hade tagit med en bandspelare med pianomusik av Keith Jarrett som skulle lugna mig, men jag skällde på personalen som klagade över min ”värksvaghet”. Till sist kom dock flickan ut efter att flera personer legat på min mage och tryckt. Det första hon gjorde var att bajsa på sig och fördes bort i ett värmeskåp. Hennes första skrik hade maken fått på bandet.

Det hade varit stort att bli prästvigd. Det var också stort och Jag var lycklig när jag hade blivit kär och gift mig. Men den bästa och den lyckligaste dagen i mitt dittillsvarande liv var när jag sedan fick lilla Ida Frida Linnea i min famn och fattade att jag var hennes mor. Och på söndag fyller hon 40 år! Grattis till oss båda!

Finnar i Sveriges sydligaste stad

Den såg svart och suddig ut, bilden i telefonkatalogen som visade staden Trelleborgs karta. Gummifabriken, sot och konstig lukt tänkte jag mig, när biskopen talade om att där hade han tänkt att jag skulle tjänstgöra. Han sade ingenting om Olofström där det bodde ännu fler finnar som saknade en finsktalande präst. Där var ju kyrkoherden ”motståndare till kvinnliga präster”. Jag hade sett mig som en Robin Hood, som skulle lysa upp tillvaron för finnarna i denna mörka stad. 

Nu satt jag på bussen från Malmö till Trelleborg, det var försommaren 1971 och jag blev alldeles andfådd av alla fantastiska blommorna vid väggrenen. Så många vallmon hade jag aldrig sett på en och samma gång. Framme i staden fanns det en blomsterprakt utan like. Otroligt fina planteringar, havet som glittrade, solen som sken, sorlet som var ovant för örat. Här skulle jag vara tjänstebiträde under en sommarmånad. Bostad hade ordnats på vinden i en villa med också prunkande trädgård. Jag hade fått ett schema med gudstjänster och andakter. Jag letade mig till äldreboenden och kapellen med en karta och på vägen beundrade jag de fina planteringarna som staden verkade vara fylld av. 

Min förkunnelse denna sommar var väldigt kortfattat, predikningarna knåpade jag ihop med den skånska pojkvännen och psalmerna jag valde var helt okända och obegripliga. Jag var helt ovan med den svenska psalmboken och den gamla kantorn fick spela material han aldrig hade spelat tidigare. Jag läste enbart psalmtexterna och visste ingenting om deras melodier eller popularitet. Efter en gudstjänst i Beteshda-kapellet tjuvlyssnade pojkvännen besökarna efteråt. Det tyckte att predikan var bra men alldeles för kort. När jag nu läser predikans manus om ”den förlorade sonen” ser jag att den är mycket traditionell men att jag hade fått med lite om miljöförstöringen i alla fall.
Men jag skulle ju bli präst åt de över tusen finsktalande personer i staden. Var kunde jag hitta dem? Jag lyckades se en annons om Finska föreningens midsommardans på Folkets Hus. Det var där herden fann till sist sina får. Jag anlände dit i min eleganta Marimekko-klänning i gult och vitt och kulturkrockade ordentligt. Till skillnad av alla de andra var jag en urusel dansare, en något arrogant akademiker, full av idéer om arbetarklassens uppgifter i samhället, som mina hårt arbetande landsmän hade föga förståelse för. De finländare som hade bott i staden längre kom från Tammerfors och var ganska sekulariserade, men de flesta kom från finska Lappmarkerna, där gummifabriken hade en värvare boende. De hade en lästadiansk bakgrund och var rädda för all religion. I oktober skulle jag bli deras präst, det visste jag ännu inte och inte heller att de personer vars tår jag trampade på dansgolvet skulle bli styrelse för den finska församlingsgruppen, söndagsskollärare, deltagare i studiecirkeln om Terho Pursiainens teologi, ungdomsledare och trogna gudstjänstbesökare, som jag fick övertala eller tvinga att komma till Nattvarden. Om allt detta spännande; om allvarliga kulturkrockar, om mitt hemliga engagemang i Förbundet Kommunist och de finska invandrarnas vardag skriver jag i mina memoarer.

Åren går

”Visst var det rummet ovanför entrén utsikten mot fjället som du brukar bo i?”, sade den vänliga damen i bokningen som tydligen kände igen mitt namn. Så var det; samma rum där jag upplevt så mycket; passion, kärlek, undran, tveksamhet och vansinne. Ändå var jag villrådig när jag vred nyckeln i låset. Hur skulle jag reagera?
Jag hade ledigt två dagar mitt i min Härjedalsvistelse som vikarierande komminister. Jag ville åka skidor och det hade jag tidigare gjort i Storhogna med min älskare. Nu hade jag ställt upp när det var verklig prästbrist. I februari var jag den enda prästen i Hedebygdens församling. Efteråt känns det mycket bra. Medarbetarna var storartade, kunniga och hjälpsamma. Folket var som förr, liknade lite finnar med sin rakhet och inte prata i onödan-attityd, så jag trivdes utmärkt. Frös lite väl mycket men även det blev bättre mot slutet. Fick vara med om saker som jag inte gjort någonsin förr, bland annat en samisk begravning med otroligt läcker renköttsoppa på minnestunden.

Men nu hade jag öppnat dörren till minnenas kammare på min ledighet. Mycket var som förr. Den rödmålade väggen vid sänggaveln och det senapsrutiga golvet i badrummet. TV var helt ny och platt. Det fanns inte heller de två vinboxar och champagne som älskaren hade placerat på fönsterbrädan. Jag befann mig plötsligt några år tillbaka.

Vi firar hans födelsedag i sängen; vin och paketöppnande. Han hade en gammal plånbok som höll på att falla isär. Den var tjock, inte i första hand av pengar utan av fotografier, minneslappar och allt möjligt skräp som han samlat på sig under åren. Nu fick han en ny italiensk, läder av flera färger. Han var glad. Vi satt i sängen och han tömde sin gamla plånbok. Somt skulle in i den nya, somt skulle kastas. Han plockade bilder och lappar och gav dem först till mig för påseende. Många fotografier blev det. Blad fotona fanns en sliten papperslapp som jag fick till läsning. Den var skriven inte så länge sedan på en resa från vilken jag fick ett vackert rött halsband. Jag läste: ”TACK, kära Du för några speciella dagar då jag fick vara din – om än styckevis och delt”. Nedanför stod hennes namn. Med förvåning undrade jag vad detta var. Det var visst ingenting och betydde ingenting. Men varför förvarar han ändå detta i sin plånbok? Jag trodde på hans förklaringar, vilket säkert var dumt. Först senare fick jag verkligen erfara vad lögnerna och en rutten moral bakom ett leende ansikte betyder.

Men det blev fina skidutfärder med bra spår i solsken och ibland i mindre snöstorm när vi skulle till Samevistet och jag bröt ett revben på hemvägen. Det var under två år vi åkte skidor där, åt gott och badade i bassängen. Under den andra vistelsen ville jag gå på Spa och få massage. Han var inte intresserad. ”Du kan ju få din massage och kolla hur de gör, sedan kan du komma och göra på samma sätt med mig”, sa han. Snål var han också!

Nu tittade jag ut från fönstret och såg solen stiga bakom fjället. Snart skulle jag ta en skidtur i de samma spår där han frustande kutade framför mig. Jag betraktade den breda sängen, de rutiga gardinerna och andades frisk fjälldoft från det öppna fönstret, konstigt; det gjorde inte längre fysiskt ont att tänka på honom.

Den nittonde juli, två år efter kriget

Europa höll fortfarande på att begrava och begråta sina döda när ett litet flickebarn föddes åt Paula och Mauno Koivunen. Barnet borde ha fötts redan en vecka tidigare, det var först efter en rejäl portion ärtsoppa som satte i gång förlossningen. En flicka! Det var henne båda hade väntat på efter att fyra år tidigare ha mist en några månader gammal dotter på grund av de svåra förhållandena under kriget. Pappa kunde fortfarande känna den lätta tyngden av hennes vita kista, som han bar till graven under en permission från fronten.

Mamma mindes lukten av bröstmjölk och feber. Den lilla kroppen av Sirkka som tynade bort i sjukdom och som låg i den kalla graven. Den åtta år äldre storebrodern Matti var inte speciellt förtjust i nykomlingen, som tog föräldrarnas uppmärksamhet. Den svartmuskige skäggprydde pappa som kommit hem från kriget och stulit mamman från honom och verkade prioritera systern i allt och mamman som fick jämt skynda sig till systern som styrde familjen genom sitt förfärliga skrikande. 

Men det förlorade kriget var över och nu skulle landet betala krigsskadestånd och finna plats till karelare som jagats bort från sin hembygd. Då var varje barn välkommet. År 1947 steg födelsekurvan i höjden och gjorde att det sedan blev lite trångt med alla dessa välkomna barn när det gällde skolor och utbildning.

I augusti döptes barnet, faddrarna var mammas bästa vän Elsa och tant Ida som kom från Göteborg med sin son Folke. Ida, gift Johansson hade emigrerat redan efter första världskriget och var en ”kummitäti” som alltid kom ihåg födelsedagarna ”med en liten gåva” till sitt fadderbarn. I paketet fanns både kaffe och ögonkakao. Dopet skedde i prästgården i Mellilä. Prästen hade sökt landsbygdens lugn för att skriva färdigt sin doktorsavhandling. Han hade nyligen blivit far till tvillingarna. Som ett vittnesbörd om detta hade han babykräk på kaftanaxeln. Maritta Tuulikki döpes i Isän ja Pojan ja Pyhän Hengen nimeen. Maritta kanske för att passa ihop med Matti och Tuulikki efter mamman som hette Paula Tuulikki. Matti kallade sin syster för ”marina (gnäll) Maritta” eftersom hon både gnällde och skrek. Bet och skrek så det fick bli flaskuppfödning. Senare i Åbo var mamman tvungen att åka hem från ett Luciafirande utanför domkyrkan. Folket hade undrat vad modern plågar sitt barn med. Barnet som skriker så högt. I Åbo bodde den lilla familjen på Biskopsgatan med ärkebiskopsgården på andra sidan av gatan. Skrik blev de också när Maritta hindrades från att plocka påskliljorna i ärkebiskopens trädgård. 

Om denna skrikande flicka berättar jag om i mina memoarer efter ett litet uppehåll i Härjedalen.