När jag väl har lyckats dyka in i mina cancerjournaler, tänkte jag att nu har jag modet att gå igenom en packe kärleksbrev också. Det handlar om brev som min man skrev till mig efter att vi hade träffats på sommaren 1975. Det var på jazzfestivalen i Åhus i väntan på Charles Mingus. Om det har jag skrivit i en annan blogg. Kärleksbreven var heta och väldigt kroppsfixerade. Det som diskuterades utöver älskog var hans ateism. Han kunde tänka sig att gå på konsert i kyrkan men allt annat var omöjligt. Inte visste någon av oss då att han skulle språkgranska mina predikningar under långt över 20 år – även när vi redan var skilda.
Bland dessa brev fanns det ett brev från min far, som jag helt hade glömt. Den var daterad till den 16 januari 1976, samma dag som han hade fått ett telegram från Tel Aviv.
Vi träffades den 19 juli och redan i januari var vi gifta. När man väl har funnit sin drömman/drömkvinna, fanns det ingen anledning att vänta tyckte vi. Det skulle inte bli någon kyrklig vigsel på grund av hans ateism och mina teologiska betänkligheter och det bästa vore att kombinera både vigsel och bröllopsresa. Så det blev att resa till det land, som jag längtat efter och drömt om, det landet där min Mästare hade verkat.
Det var inte direkt någon rusning till den nordiska sällskapsresan till Israel. De få resedeltagarna åkte omkring med en liten buss i det heliga landet till alla de viktiga platserna. Bland oss fanns en dansk handikappad man med sin läkare och en svensk man som ställde kunniga frågor till reseledaren. Jag misstänkte starkt att han var präst.
Mot slutet av veckan tog vi en buss från Jerusalem där vi bodde till Tel Aviv där det svenska konsulatet fanns. Vi hade beställt tid för vigsel och det skedde enligt det allra kortaste formuläret som fanns i lagboken. Efteråt blev vi bjudna på sherry trots att min man helst ville dricka det före vigseln. I Finland var det 26 grader kallt. I Tel Aviv var det redan vår och vi köpte två gula rosor som vi fäste vid våra kläder. Vi hade förberett oss väl. Mannens skjorta var tvättad och struken på ett lokalt tvätteri och jag hade varit hos en frisörsalong där hela personalen kände på mitt mjuka hår.
Det första äktenskapliga grälet skedde strax efter vigseln. Jag ville att vi skulle bli fotograferade men min nyblivna make ville inte det. Kompromissen blev att vi ändå skulle gå på en fotosalong men att det fick bli svartvitt kort utan några bröllopsattiraljer. Innan det hade vi skickat tre telegram: till hans och mina föräldrar och till hans dotter.
Det var med anledning av det telegrammet som min pappa skriver sitt gratulationsbrev till mig. Han hade fått telegrammet och var helt chockad. Han var övertygad att jag hade förolyckats och vågade inte öppna det. Han stannade i källaren ett par timmar ” gråten fördunklade mina ögon och mina händer darrade”. Han öppnade sedan telegrammet och chockades på nytt… Men gratulerade mig och maken och gav några visdomsord. ”Du har säkert funderat över detta. Det är viktigt i äktenskapet att man känner sin kamrat och kan lita på honom. Det är skakande om det blir en situation då man måste skiljas åt”. Han visste vad han talade om. Han var själv ”frånskild” innan han gifte sig med min mor. Det var skamligt och en väl dold hemlighet länge.
Bröllopsmiddagen åt vi på en finare restaurant i Jerusalem och bröllopsnatten blev en överraskning. Den danska handikappade mannen som satt i rullstol hade blivit osams med sin läkare, som inte orkade bära hans rullstol i alla trappor i den heliga staden. Han var helt ensam och övergiven i sitt rum som låg bredvid vårt. Vi stördes av hans häftiga skrik på natten och den konstiga lukten som sipprade till vårt rum genom luftkonditioneringen. Jag knackade på hos honom och det visade sig att han hade smort alla väggar i hela sitt rum med avföring och var helt ifrån sig. Bröllopsnatten gick åt att försöka få tag i reseledaren och hans läkare. Det ordnade sig till sist men då var det redan morgon.
Vi skulle ha en kyrklig välsignelse av vigseln och den sköttes av resesällskapets kunniga frågeställare som visade sig vara den jag misstänkt. Det skedde på Svenska teologiska institutet, ett fint minne som jag har behållit närmast vid mitt hjärta.
När vi sedan skildes, tjugo år senare, fick jag en färdigskriven blankett och noggranna anvisningar vart jag skulle skicka pengar och hur jag skulle bete mig med blanketten. Det fanns många fördelar att ha varit gift med en jurist!
Men det bästa med mitt äktenskap var att jag fick bli mor till två fantastiska barn.
tuulikkismemoarer 