Nu är det slut!

Många frågar: ”När kommer boken”? Mitt svar blir oftast: ”Det kan ta hur många år som helst”. Jag har haft fel sätt att skriva. Ofta verkar det som om jag skulle skriva en avhandling om mitt liv. Jag har varit på Landsarkivet hur många gånger som helst, kollat protokoll från Domkapitlet och Samfälligheten. Jag har läst mina urtråkiga dagböcker och skämts över alla okloka beslut när det gäller mitt liv. Och sedan har jag bloggat, nu har det blivit flera år.

I sommar har jag legat på in säng och flämtat, haft korsdrag från balkongerna och takfönstren och inte skrivit en rad.  Nu har jag bestämt att det får räcka med bloggande. Nu är det slut med det! Nu skall jag börja skriva boken på riktigt. Annars kan det ta flera år till. Jag måste ju hinna bli klar innan Alzheimer och alla andra ålderssjukdomar drabbar mig.

Min tanke från början var att jag skulle bygga memoarerna kring mitt livs tre katastrofer; de första åren som domprost, cancern och den sista kärleken då jag blev bedragen och utnyttjad. Sedan skulle jag resonera hur Gud hjälpt mig med allt detta.

Men varför i all världen ska jag vara så katastrofinriktad? Jag har ju haft ett underbart liv; fått förverkliga min kallelse som präst/biskop, har fått två fina barn och har numera till och med tre finfina barnbarn och är trots allt fortfarande vid hög ålder (71) frisk och välmående.

Som ung invandrarpräst i Trelleborg hade jag en lika ung kollega och vän, Ann-Christin, som prästvigdes ett halvår före mig. Efter kvällsexpeditionen då hon skrivit personbevis- mest för körkort och hindersprövat och jag tagit emot flyttanmälningar från Finland, åkte vi ibland till Malmö och gick på bio. Oftare gick vi hem till henne och åt glass och drack Grape Tonic som var bådas favoritläsk. Hon tyckte att det var väldigt lustigt att jag åt glass med en liten sked och skrattade åt mig. Många år senare konstaterade hon att ”Tuulikki äter glass med en liten sked men livet med en stor sked”. Det kanske skulle passa som titel för memoarerna: ”Att äta livet med en stor sked”.

Nu är i alla fall bloggande slut. Tack om ni har orkat läsa!