tuulikkismemoarer

Många frågar: ”När kommer boken”? Mitt svar blir oftast: ”Det kan ta hur många år som helst”. Jag har haft fel sätt att skriva. Ofta verkar det som om jag skulle skriva en avhandling om mitt liv. Jag har varit på Landsarkivet hur många gånger som helst, kollat protokoll från Domkapitlet och Samfälligheten. Jag har läst mina urtråkiga dagböcker och skämts över alla okloka beslut när det gäller mitt liv. Och sedan har jag bloggat, nu har det blivit flera år.

I sommar har jag legat på in säng och flämtat, haft korsdrag från balkongerna och takfönstren och inte skrivit en rad.  Nu har jag bestämt att det får räcka med bloggande. Nu är det slut med det! Nu skall jag börja skriva boken på riktigt. Annars kan det ta flera år till. Jag måste ju hinna bli klar innan Alzheimer och alla andra ålderssjukdomar drabbar mig.

Min tanke från början var att jag skulle bygga memoarerna kring mitt livs tre katastrofer; de första åren som domprost, cancern och den sista kärleken då jag blev bedragen och utnyttjad. Sedan skulle jag resonera hur Gud hjälpt mig med allt detta.

Men varför i all världen ska jag vara så katastrofinriktad? Jag har ju haft ett underbart liv; fått förverkliga min kallelse som präst/biskop, har fått två fina barn och har numera till och med tre finfina barnbarn och är trots allt fortfarande vid hög ålder (71) frisk och välmående.

Som ung invandrarpräst i Trelleborg hade jag en lika ung kollega och vän, Ann-Christin, som prästvigdes ett halvår före mig. Efter kvällsexpeditionen då hon skrivit personbevis- mest för körkort och hindersprövat och jag tagit emot flyttanmälningar från Finland, åkte vi ibland till Malmö och gick på bio. Oftare gick vi hem till henne och åt glass och drack Grape Tonic som var bådas favoritläsk. Hon tyckte att det var väldigt lustigt att jag åt glass med en liten sked och skrattade åt mig. Många år senare konstaterade hon att ”Tuulikki äter glass med en liten sked men livet med en stor sked”. Det kanske skulle passa som titel för memoarerna: ”Att äta livet med en stor sked”.

Nu är i alla fall bloggande slut. Tack om ni har orkat läsa!

När jag väl har lyckats dyka in i mina cancerjournaler, tänkte jag att nu har jag modet att gå igenom en packe kärleksbrev också. Det handlar om brev som min man skrev till mig efter att vi hade träffats på sommaren 1975. Det var på jazzfestivalen i Åhus i väntan på Charles Mingus. Om det har jag skrivit i en annan blogg. Kärleksbreven var heta och väldigt kroppsfixerade. Det som diskuterades utöver älskog var hans ateism. Han kunde tänka sig att gå på konsert i kyrkan men allt annat var omöjligt. Inte visste någon av oss då att han skulle språkgranska mina predikningar under långt över 20 år – även när vi redan var skilda.

Bland dessa brev fanns det ett brev från min far, som jag helt hade glömt. Den var daterad till den 16 januari 1976, samma dag som han hade fått ett telegram från Tel Aviv.

Vi träffades den 19 juli och redan i januari var vi gifta. När man väl har funnit sin drömman/drömkvinna, fanns det ingen anledning att vänta tyckte vi. Det skulle inte bli någon kyrklig vigsel på grund av hans ateism och mina teologiska betänkligheter och det bästa vore att kombinera både vigsel och bröllopsresa. Så det blev att resa till det land, som jag längtat efter och drömt om, det landet där min Mästare hade verkat.

Det var inte direkt någon rusning till den nordiska sällskapsresan till Israel. De få resedeltagarna åkte omkring med en liten buss i det heliga landet till alla de viktiga platserna.  Bland oss fanns en dansk handikappad man med sin läkare och en svensk man som ställde kunniga frågor till reseledaren. Jag misstänkte starkt att han var präst.

Mot slutet av veckan tog vi en buss från Jerusalem där vi bodde till Tel Aviv där det svenska konsulatet fanns. Vi hade beställt tid för vigsel och det skedde enligt det allra kortaste formuläret som fanns i lagboken. Efteråt blev vi bjudna på sherry trots att min man helst ville dricka det före vigseln. I Finland var det 26 grader kallt. I Tel Aviv var det redan vår och vi köpte två gula rosor som vi fäste vid våra kläder. Vi hade förberett oss väl. Mannens skjorta var tvättad och struken på ett lokalt tvätteri och jag hade varit hos en frisörsalong där hela personalen kände på mitt mjuka hår.

Det första äktenskapliga grälet skedde strax efter vigseln. Jag ville att vi skulle bli fotograferade men min nyblivna make ville inte det. Kompromissen blev att vi ändå skulle gå på en fotosalong men att det fick bli svartvitt kort utan några bröllopsattiraljer. Innan det hade vi skickat tre telegram: till hans och mina föräldrar och till hans dotter.

Det var med anledning av det telegrammet som min pappa skriver sitt gratulationsbrev till mig. Han hade fått telegrammet och var helt chockad. Han var övertygad att jag hade förolyckats och vågade inte öppna det. Han stannade i källaren ett par timmar ” gråten fördunklade mina ögon och mina händer darrade”. Han öppnade sedan telegrammet och chockades på nytt… Men gratulerade mig och maken och gav några visdomsord. ”Du har säkert funderat över detta. Det är viktigt i äktenskapet att man känner sin kamrat och kan lita på honom. Det är skakande om det blir en situation då man måste skiljas åt”. Han visste vad han talade om. Han var själv ”frånskild” innan han gifte sig med min mor. Det var skamligt och en väl dold hemlighet länge.

Bröllopsmiddagen åt vi på en finare restaurant i Jerusalem och bröllopsnatten blev en överraskning. Den danska handikappade mannen som satt i rullstol hade blivit osams med sin läkare, som inte orkade bära hans rullstol i alla trappor i den heliga staden. Han var helt ensam och övergiven i sitt rum som låg bredvid vårt. Vi stördes av hans häftiga skrik på natten och den konstiga lukten som sipprade till vårt rum genom luftkonditioneringen. Jag knackade på hos honom och det visade sig att han hade smort alla väggar i hela sitt rum med avföring och var helt ifrån sig. Bröllopsnatten gick åt att försöka få tag i reseledaren och hans läkare. Det ordnade sig till sist men då var det redan morgon.

Vi skulle ha en kyrklig välsignelse av vigseln och den sköttes av resesällskapets kunniga frågeställare som visade sig vara den jag misstänkt. Det skedde på Svenska teologiska institutet, ett fint minne som jag har behållit närmast vid mitt hjärta.

När vi sedan skildes, tjugo år senare, fick jag en färdigskriven blankett och noggranna anvisningar vart jag skulle skicka pengar och hur jag skulle bete mig med blanketten. Det fanns många fördelar att ha varit gift med en jurist!

Men det bästa med mitt äktenskap var att jag fick bli mor till två fantastiska barn.

Det finns tre dagböcker där jag beskriver tiden under min cancersjukdom. Nu har jag börjat läsa dem. Plötsligt kastas jag in i Svartbäckens vårdcentral där man upptäckte en polyp som slingrade sig från livmoderhalsen in i slidan. ”Det ska vi knipsa bort”, sade den hurtiga läkaren. Det tyckte jag lät så läskigt att jag ville ha maken att hålla mig i handen vid knipsandet. Sedan tänkte jag inte på det mer.

Jag höll på att byta liv; från distriktsprästliv till en utbildningsbidragsfinansierad forskare. Hade bokat biljetter till ett nordligt landsarkiv för hela familjen. Familjen skulle bada. Jag skulle forska. Allt ändrades när en nervös läkare ringde och talade om ”orolig cellbild” och ”fula förändringar”. Jag förstod bara att jag skulle till Akademiska för vidare undersökningar. Det kunde jag ju inte. Jag skulle ha en begravning och en urnesättning på fredag. Det löstes så att jag skrevs in på onkologen på torsdag och på fredag fick jag permission. På torsdag hade jag fått en sängplats tilldelad. Jag lade mig försiktigt på sängen och vägrade att ta av mina sandaler. Jag kände mig inte sjuk. På fredag stod jag i Mikaelskyrkan och öste tre skovlar jord på en vit kista, blundade och såg mig själv i kistan. På Gamla kyrkogården lade vi urnan försiktigt in i jorden och bad. Jag var en 42-årig professionell präst sedan 18 år och jag grät inte. När jag sedan cyklat hem, grät jag floder. Jag ville inte dö från mina barn som var nio och tolv år.

Hemma summerade jag mitt liv i en prosadikt. Var det så här mitt liv blev? Så här ser min sista bostad ut. Jag ser på sakerna, de som jag köpt på avbetalning, de som jag ärvt, de som kom med mannen, de som snickrats eller drejats ihop på dagis. Jag tittar på väggarna. Varför köpte jag inte den tavlan i Malmö, som jag tyckte så mycket om. Trots att jag inte hade råd. När livet har stannat känns all brådska och hets helt meningslös. Alla planer och ambitioner vanskliga. Det viktigaste jag gjort: fött två barn och lärt den ena att simma. Det näst viktigaste: att jag betytt något för några fast förmodligen för färre än jag tror.

Det var sommar och vackert väder utanför Akademiskas stängda fönster. Jag har öppnat balkongdörren när jag nu skriver detta. Det blir svårt att beskriva tiden då ett ilsket vidunder höll på att äta upp mig inifrån.

Jag skrev då – 1989 – också om min nya adress. ”Två siffror och en bokstav. Jag hatar min nya adress. Jag hatar den trögt gående dörren till avdelningen, den trånga hissen, de hurtiga välkomstteckningarna, de löjliga kaninbilderna på dörrarna. Här finns bara sängplatser. Ett skrämt ansikte från motsatta sängen. Dessa två siffror och en bokstav kommer för alltid att betyda lukten av vidbränd mannagrynsgröt, unken mysli och inplastade smörgåsar. En lång sliten korridor med många dörrar, några med gul varningstriangel för radioaktivitet. Damer med peruken på sned som vandrar omkring med en droppflaska eller med en påse med illgrön vätska i. Resignation, stilla kräks de i sina sängar. Jag är inte längre jag. Jag är någon annan. Jag är en som heter patient och har underlivscancer.

”I dag har den stora historiska dagen varit. … Jag tänker nu kan jag gå hädan i frid ty mina ögon har sett frälsningen”. Detta patetiska citat skrev jag i min dagbok den 5.10 1997. Det handlade om Christina Odenbergs biskopsvigning i Uppsala domkyrka. Jag hade gråtit, ärkebiskopen hade också tårar i ögonen och jag lånade honom en näsduk. Jag var ”så trött att jag somnade vid TV-nyheterna”. Tröttheten berodde främst på att jag vaknade på nätterna av märkliga mardrömmar och kunde inte somna om på grund av att yrkesinspektionen skulle granska mitt ledarskap i församlingen. Jag mådde dåligt även på dagarna, skrev att jag kände mig desperat och skulle ”acceptera att vem som helst skulle hålla mig i handen och kanske lite mer. Nu längtar jag extra mycket efter kramar och sympati”. Några dagar tidigare hade jag följande notering: Eva frågade häromdagen om jag ville bli biskop efter Tord. Jag sa att jag kunde inte ens tänka mig det och delta i valkampanjen. Jag har gjort mitt offer för emancipationen.” Inte trodde jag då att jag under min livstid skulle få uppleva att både Göteborg och Luleå valde en kvinna som biskop. Numera har jag slutat att gråta vid biskopsvigningar. Senaste gången var det när Irja Askola vigdes i Helsingfors.

När blev jag själv egentligen intresserad av en biskopstjänst? Präster som härstammar från prästdynastier drömmer väl om det redan i sin barndom. I den åldern visste jag knappt vad en biskop var för något, även om jag som liten hade rymt och plockat blommor i ärkebiskopsgårdens rabatt i Åbo, vi bodde ju tvärs över gatan.

Men på våren 1994 visste jag tydligen vad det hela handlade om.

Ur dagboken (12.5.1994): ”Jag har inte haft tid att skriva någon dagbok under de viktiga händelserna i mitt liv; disputation och på nytt tillträde i Almtuna. Det fanns ingen tid. Allt har dock gått bra och avhandlingen var bättre än jag trodde. Nu känner jag bara en stor lättnad och tacksamhet. I förgår var jag på cancerkontroll. Läkaren sade att de betraktade mig som helt frisk – det har de gjort länge. Nu vill jag leva ett lugnt liv. Det har blivit mer jobb än jag hade hoppats. Men det är inte särskilt svårt. Det har funnits lediga dagar jag inte har kunnat ta ut. Men nu har jag långledigt. … Det som också bekymrar mig lite är att Martin Lind kanske blir biskop i Linköping. I så fall är det många som vill att jag ska söka domprosttjänsten. Det vill jag inte – men jag kanske måste i alla fall. Och om jag sedan inte får den, blir jag kanske så bitter att jag inte kan fortsätta i Almtuna. Linköpings stift borde i stället välja en kvinnlig biskop, så slapp jag engagera mig i några strider. Ifall jag blev domprost måste jag säkert också avsäga mina politiska uppdrag. Det har jag ingen större lust med. Att skaffa sig ett lugnt liv och en älskare har visat sig svårare än jag tänkt mig egentligen.”

Jag blev ju sedan domprost. Det beskrivs i ett annat kapitel.

Den 26.9.1996

”Vid slutet av samtalet med Inger talade vi om biskopstjänsten som eventuellt blir ledig efter KG. Jag utgick ifrån att det blir Caroline. Hon talade om möjligheten att det blir jag. Jag skämtade bort det hela genom att säga att jag kan ju inte flytta till Lunds stift när jag lovat att göra allt för att KG skall trivas i Uppsala, vilket jag också avser att göra. … Tiden får visa hur det blir. Jag vet, tror mig veta, att Gud vill att jag ska stanna här i Uppsala och just som domprost. Ifall jag fick välja själv, skulle jag vilja bli rektor på Pastoralinstitutet. Men nu när KOL är borta, åtminstone tillfälligt, känner jag en fantastisk glädje att vara domprost och arbeta i Domkyrkan. Vi har väldigt trevliga planeringar. MH är mycket bättre kaplan än KOL någonsin varit. Ifall han kommer tillbaka första januari, tänker jag sjukskriva mig eller ta livet av mig”.

Den 1.12.1996. ”På måndag åker jag till Kristianstad och talar om kvinnliga biskopar. Jag har själv ingen kallelse till att bli biskop där. Men jag vill så gärna att det blir en kvinna. Jag skulle bli oerhört besviken ifall det inte blev en hon”.

Den 3.12.1996. ”I går i Kristianstad tackade jag nej att bli biskopskandidat där”.

Det blev flera förfrågningar men jag ansåg att min plats var att vara domprost i Uppsala.

Den 24.1.1999. ”Vilken enorm förmån det är att var präst i Uppsala – och dessutom domprost. Jag bör tacka Gud oftare, mycket oftare”!.

Efter sju år som domprost hade jag kommit på andra tankar. Jag hittar några korta noteringar i dagboken.

Den 24.3.2002. ”Körde via Strängnäs, beskådade den stängda kyrkan och tysta staden, köpte en kebab och gör inte det flera gånger där. Jag har börjat att tänka på att om jag ska bli biskop någonstans, ska det helst vara i Strängnäs”.

Den 17.11.2002. ”I dag avslutade jag visitationen i Ockelbo. Den gick också bra. Det hände en märklig sak i gudstjänsten. Under nattvardsutdelandet började dom spela ”Finlandia”. Ganska korkad sak men de ville väl hedra mig. De hade nog ingen aning vilka känslor sådant väcker hos mig. Snarast fosterländska än religiösa. Jag har ju under den senaste tiden tänkt på att bli biskop i Visby. Trots att ingen har frågat och kommer nog inte att fråga heller”.

Den 25.11.2002. ”Jag tänker numera mycket på att bli biskop. Men det är tydligen ingen annan som gör det. Utom dom i Finland men där skulle jag nog inte stå ut med det”.

Det som gjorde att jag till sist gärna ville bli biskop var väl mitt umgänge med biskopar. Jag insåg att det inte var så krävande som jag alltid hade trott. Jag hade förstått också att om man på allvar vill påverka kyrkans utveckling åt något håll, sker det lättast från en biskopsstol.

Jag har varit med om tre biskopsval: Skara, Åbo och Härnösand. Jag har en hel låda med material från de olika valen. De blir nog ett helt kapitel i mina kommande memoarer.

Tuulikki Koivunen Bylund

Under mina minst tjugo första åren som präst hade jag en återkommande mardröm. Jag klädde mig i mina liturgiska kläder i sakristian, jag trasslade mig i halslinnet och alban ordentligt och påklädandet tog lång tid. Så lång tid att kyrkan var nästan tom när jag äntligen kunde börja gudstjänsten, de flesta hade tröttnat på att vänta. När jag sedan skulle upp på predikstolen och öppnade min predikopärm, stod det ingenting i den.

Under den tiden när konflikten med min närmaste medarbetare  pågick, drömde jag en annan dröm. Ur min dagbok den 8 mars 1997:

”Jag var på någon konferens, skulle åka hem på kvällen. Logi var i en annan byggnad än i cafeterian där vi skulle äta frukost eller fika. Jag och två andra konferensdeltagare tog för oss, jag sist. Jag tog en mugg choklad, på en tallrik en liten bit av smörgåstårta, en kaka och en våffla. När jag skulle betala sade serveringsbiträdet i kassan att jag skulle betala 1771 kronor för detta. Jag visade min lilla tallrik och undrade om det faktiskt kunde kosta så mycket. Biträdet insisterade. Jag gick till det bord mina kompisar hade satt sig och visade min bricka. Det kan inte vara ett skäligt pris för detta lilla! Kakorna på tallriken såg smulade ut och smörgåstårtan var mosig och smal. Jag frågade flera av cafébiträden som hade vita rockar på sig i självserveringen, men alla påstod att det kostade 1771 kronor. Jag krävde att få träffa chefen och det tog lång tid, jag fick vänta länge. Till sist kom en kvinna, en som talade finska med mig och allt klarades upp.”

En märklig dröm. En drömkunnig väninna tolkade den så att jag kanske hade betalat för mycket för min vigning år 1971. Att det blev ett för dyrt offer att leva och arbeta som domprost i Sverige under trakasserier och påfrestningar.

Numera har jag knappt några mardrömmar alls. Jag drömmer fortfarande mycket som jag alltid gjort. I mina drömmar umgås jag med gamla vänner och släktingar som länge varit döda. Ibland slås jag av en tanke att jag har fler döda vänner än levande.

När jag lägger mitt huvud på min bambukudde och ber min aftonbön, hinner jag knappt till slutet innan jag dykt in i drömmarnas värld, träffar barndomsvänner, min mor, far och ibland min bror också. Jag ser fram emot nätterna.

Pärmarna har stått länge i bokhyllan och överlevt en flytt. Jag har ibland tittat åt det hållet men inte rört vid dem. Mitt memoarskrivande har haft sina upp- och nedförsbackar. Under två månader förra året skrev jag ingenting alls. Minnen som kommer fram är inte alls så behagliga som jag trodde. Varför skall jag gräva i mitt förflutna? Det är väl dags för mig också att ”vända blad”. Från början hade jag planerat att jag inte skulle ta det kronologiskt utan att jag skulle utgå från tre ”katastrofer” i mitt liv och veva ihop berättelsen på det sättet. I dag verkar mina ”katastrofer” rätt så futtiga. Det är var och varannan som får cancer och överlever liksom jag. Det är mer synd om alla dem som avlider i de värsta smärtorna. Att bli bedragen och utnyttjad av sitt livs stora kärlek är inte heller så sällsynt som jag trodde. Att helt tappa tilliten till både människorna och Gud bara för en medelmåttig älskare är egentligen ganska patetiskt. Jag gjorde det. Jag är en patetisk figur. Inte mycket att hänga i julgranen.

Men pärmarna i bokhyllan? Skulle de kunna ge material som kunde ge lärdomar och tröst till andra som hamnar i en stor konflikt i församlingen. Här finns skrivelser från Domkapitlet, Arbetsmiljöverket, Arbetsdomstolen, prästfacket och Kyrkorådet om en konflikt som pågick mellan åren 1995-1997 med domkyrkokaplanen. Det är bara att citera skriftligt material.  Jag har tvekat länge men nu ligger alla papper sorterade på mitt stora matsalsbord; pressklipp för sig och skrivelserna sorterade i kronologisk ordning. Varför har jag – vars bästa gren alltid har varit att sova – numera så svårt att somna på kvällarna? Den långa konflikten har tydligen lämnat outplånliga sår i mitt sinne trots att det var jag som ”vann”. Det märkliga är att jag lyckades stå ut, arbeta flitigt och dessutom skriva långa inlagor till mitt försvar. I synnerhet när jag samtidigt skulle minska budgeten med en miljon kronor och hade ett annat fall att ta mig an med en svårt alkoholiserad medarbetare.  Jag tolkar detta som att det inte bara var regeringen utan även Gud som ville att jag skulle vara domprost.

Jag upptäcker nya sidor i konflikten och att biskopen som jag trodde mer eller mindre svek mig, ändå hade ett gott uppsåt och att dåvarande ärkebiskopen som jag trodde motarbetade mig bakom min rygg ändå inte var genomfalsk.

Men den stora och avgörande insikten är i dag: Varför förminskades konflikten att handla om två människor som inte kom överens när det egentligen handlade om att kyrkan inte hade förmågan att handskas med ett kvinnligt ledarskap?

Finlands självständighet har blivit ordentligt firad här i Sverige – inte minst bland sverigefinländarna. På årets sista dag blickar jag tillbaka.

Inte firade de finnarna några självständighetsfester i Trelleborg i början av 70-talet. Inte tog deras präst, jag, heller några initiativ. Men saknaden till hemlandet var stor för dem som lämnat det nordligaste Finland. På semestern körde man i kapp längs E- fyran till Haparanda med den nya Volvon. Fosterlandet hade svikit. Det fanns varken arbete eller framtidsutsikter och bitterheten bara växte. I dag är det annorlunda. Nu festar vi . Många av oss som flydde har lyckats riktigt bra. De som inte gjorde det är redan glömda även om de fortfarande ler i konfirmationskortet från 1972. ”Vi sökte efter arbetskraft, men det kom människor. Vi ville ha gästarbetare, men gästerna kom för att stanna” citerar jag Max Frisch. Vi sverigefinnarna och finlandssvenskarna i Sverige har medverkat att landet fick arbetare för mindre attraktiva yrken. Invandringen har möjliggjort en ökad levnadsstandard trots förkortad arbetstid, förlängd semester och längre utbildningstid. Och vi anpassade oss bra, vi är faktiskt bäst i klassen när det gällde integrering. Det fanns arv och traditioner, finländarna har alltid stridit för alla Sveriges krig.

För mig talar mitt fosterlands historia om Guds ledning som vi kan spåra i efterskott i folkens liv och i vårt eget liv. Och den Gud som fanns med i den djupaste sorgen och smärtan när familjefadern hängde sig i ett träd i Pildamsparken i Malmö. Eller när tjejen fastnade i maskinen och skadades för livet och när tårarna var slut. Helt slut. Då man känner att vägen är stängd framför oss, bakom oss och på sidorna, kan vi lyfta blicken uppåt. Den Gud som är nåderik och barmhärtig lyssnar och hör och leder trots allt. Vi som frös varje år på hjältegravarna och tänkte på krigen i tacksamhet över de fäder och mödrar som fortfarande i sina drömmar på nätterna skrek och skriker ut sin rädsla för döden så att vi barn, trots att vi föddes efter kriget, fick den inbyggd i våra gener. Finland är så mycket mer än ett våldsamt förflutet med fyra krig under de senaste hundra åren; inbördeskriget, vinterkriget, fortsättningskriget och kriget i Lappland. Men också sisu och skydd för Sverige. Sauna och för svenskar obegripliga skämt. Finsk tango och romernas sångskatt. Kalakukko och boboll.

Under kriget skänkte mina föräldrar som så många andra sina gyllene vigselringar till staten som behövde flera flygplan. De fick i stället en ring av järn med bilden av flygvapnets symbol; en svastika. Ringarna fanns i ett undangömt skrin under min barndom. Mamma som varit aktiv i Lotta-rörelsen sydde av sin gråa ämbetsdräkt en tomtedräkt åt mig. Så försökte man sudda bort de fasliga minnena. Även om ”Taisteluni” fanns länge kvar i bokhyllan.

Jag har funderat över att svenskarna tar lite väl lätt på krigen under sin tvåhundraåriga fredstid eftersom det sedan länge alltid varit någon annan, som stått för det smutsiga hantverket. Det är krig på avstånd vi i Sverige är vana vid. Sverige hjälper till att ta hand om de skadade, men deltar sällan. Någon annans blod flyter, någon annans älskare försvinner, någon annans barn blir föräldralösa. Någon annan från någon annanstans får en krans. Krig är hemskt. Och … som vi vet pågår sådana just nu. Krig alltid är ett nederlag för mänskligheten, för människovärdet, för humanismen, för demokratin, för alla de värden som hålls heliga i högtidstal. Varför säger ingen att i krig finns det inga segrare, har aldrig någonsin funnits. Blod och tårar, ett ohyggligt lidande är kriget. De som dör, lider inte mest. Kriget har en förmåga att deformera alla som kommer i kontakt med det.

Vi som har krig i våra gener för att värna det allvarliga och vemodiga, också viktiga beståndsdelar i livet. Allvar och vemod är vår gåva till svenskarna.

Med konserter, föredrag och stora evenemang firar Sverige Finland som i år fyller hundra år. Dessa kanske avhjälper något av det okunskap som svenskarna har om grannlandet. Till skillnad från ”storasystern” har grannlandet en mörk och blodig historia. Tsarmakten i Ryssland störtades i mars 1917 och redan i december godkände riksdagen i Finland en självständighetsförklaring. Nordiska och europeiska stater var ovilliga att erkänna självständigheten om inte Sovjetunionen gjorde det först. Den godkändes 1918 i januari av Vladimir Lenin. Redan i slutet av månaden hamnade Finland i ett blodigt inbördeskrig. Kriget vållar svårläkta sår i nationen, delar släkt och familjer och finns fortfarande inetsad i mig som i så många andra finländare. De röda härskade i södra Finland, de vita i mellersta och i norra Finland. Kriget krävde 38 000 offer av vilka 75 % var röda, de flesta dog på fångläger efter kriget av hunger och sjukdomar. Båda sidorna kan beskyllas för politisk terror och fruktansvärda råheter.

En natt vaknade familjen av en försiktig knackning på dörren hos min mormor och morfar. Min mor vaknade också och kunde aldrig glömma det nattliga mötet. Hon hade varit bara ett år när brodern Elis 1914 med pappas båt Eros åkte med trävaror till Tyskland. Eftersom skonaren seglade under rysk flagg konfiskerades den i Tyskland och Elis hamnade på ett läger där man utbildade finska unga män för den kommande striden mot tsaren för finsk självständighet. 1918 kom Elis till Finland och var tvungen att kämpa mot sitt eget folk. De vita som fått en militärutbildning i Lockstedt i Tyskland kallades för ”jägarna” (jääkärit). Rödgardisterna kallade dem för ”slaktare” (lahtarit). Nio mil på skidor hade Elis åkt för att träffa sin familj innan striderna började. Efter de vitas seger blev han kommendör i Åbo bataljon, stred även i vinterkriget och fortsättningskriget.

Inte fick vi i familjen veta mycket om min morbrors strapatser. Det rådde en tystnadens kultur över våra blodiga krig. Det var klent med min fars kommentarer också när det gällde fortsättningskriget. Pappa hade varit en ”krigspolis”, som ridande jagade ”desanter” i de finskryska skogarna. Efter kriget åkte hela familjen ibland till Tammerfors för att hälsa på pappas krigskamrat. Då fick inte älsklingsdottern vara med när männen tog en konjaksflaska med sig och försvann ut i naturen. Då talades det om krig.

I samband med 100-årsfirandet har museet i Björneborg en utställning om 1917-1918 års händelser på orten. Där berättar man Elis Koivulas historia och jag själv är med på ett foto när morbrodern med fru hälsar på släkten i Rauma på femtiotalet. Jag försöker rymma men Elis fru Elin håller mig i ett fast grepp.

Luokkasota/klasskriget som det kallades bland de röda delade också min familj. Min faster Evi lär ha varit kokerska hos rödgardisterna. Det talade man också tyst om. Hemma hos mig fick vi varje månad en tidning, som kastades i papperskorgen men lästes av mig. Den hette ”Neuvostoliitto tänään” (Sovjetunionen i dag) och jag misstänker att det var Evi som stod för gåvoprenumerationen. Hon anslöt sig vid vuxen ålder till Frälsningsarmén och betraktades därför allmänt som labil. Kokerska och soldat lämnade efter sig en rya till mig, som egentligen var tänkt för hennes guddotter. Tyvärr visste ingen vad hon hette. Ryan föreställde Topelius saga ”Björken och stjärnan”. Om två barn som hittar hem. En lämplig väggbonad för en utvandrare som jag.

 För att vara en så uttalad feminist, är det märkligt att män ändå har spelat en så stor roll i mitt liv. Det började med pappa; jag är pappas flicka. Han gillade mig mer än min mamma, tror jag. Jag kommer ihåg när han efter att ha jobbat hela veckan borta körandes runt sydvästra Finland och inspekterat andelsslakteriets butiker kom hem. Han satte sig i gungstolen, tog mig i famnen och tog fram en ask tändstickor. Han bröt av den bruna ändan, tog fram bomull, virade den försiktigt runt stickans ena ände och började ta bort vax i mina öron. Försiktigt.

Det var inga pappor som i min barndom lekte med barnen. Undantaget var min pappa. När han kom hem var det vippning (viipotus) för alla traktens barn. Jag var stolt över min pappa. Visserligen var han också en skitstövel, en despot och bedrog min mamma, men också min barndoms stora kärlek.

Brodern Matti som var åtta år äldre hade jag svårare att ha kontakt med. Vid presentationer kallade han gärna mig till sin ”tyvärr lillasyster”. När han fyllde sextio år, delade han uppgifter till de närstående. Till mig sade han: ”Och du ska hålla ett bra tal för mig”. Det gjorde jag och ett annat tal vid hans bår senare. Det blev också bra. Tack för förtroendet.

Av mina första kärlekar kommer jag ihåg Niilo, som körde slakteriets lastbil. När han förlovade sig med en sjuksköterska fick jag ett vredesutbrott. Jag var kanske fem år då.

Jag är en passionerad person eftersom jag kan förälska mig häftigt utan att tänka på konsekvenserna. ”Du har inget omdöme när det gäller karlar, det är först nu när du träffat mig, som du har hittat rätt”. Så yttrade han som var värst av dem alla. Han hade säkert rätt utom att jag inte hittat rätt då heller.

På ålderdomshemmet kommer det att vara klent om karlar. Därför är det kanske inte så dumt att man har många minnen som man kan tänka på. Minnen finns det, faktiskt övervägande positiva. Till exempel resor tillsammans, först till Sverige, sedan till Sovjet, runt i alla europeiska länder och öar, Sri Lanka, Tanzania, Nya Zeeland, USA, Ryssland. Oförglömliga minnen och oförglömliga gräl. Jag är nog en rätt så besvärlig person att vara tillsammans med. Men inte bara.

När jag förra veckan rensade bland mina papper, hittade jag en låda fylld av kärleksbrev av min (frånskilda) man. De skrevs under den tiden då vi nyss hade träffats. Jag har inte vågat läsa dem än. Lika lite som jag ännu inte har vågat läsa brev och kort i ett stort kuvert; de som jag fick under tiden när jag hade cancer. En av mina nära väninnor yttrade sig om mig för några år sedan. ”Tuulikki äter glass med en liten sked men livet med en stor sked”. På 70-talet i Trelleborg summerade vi två trötta präster veckans händelser i skenet av levande ljus. Vi drack läsk; Grape Tonic och åt glass i stora lass. Det roade henne att jag alltid valde små skedar. 

Mitt problem i memoarskrivandet har varit kapitlet ”mina män”. Hur mycket jag ska skriva? Hur ärlig skall jag vara? Även om männen har varit viktiga och tagit mycket tid, har de inte varit hela mitt livsinnehåll. Det anses vara olämpligt för en präst att tala om sex utom med moralistiskt tonfall. Kan jag skriva något om längtan efter bar hud utan att bli anmäld till biskoparnas ansvarsnämnd? Hur förhåller allt detta sig till mitt livs viktigaste man, Jesus?

Jag har ätit livet med en stor sked. Det ångrar jag inte.

Vi firade vår studentexamens 50-årsdag i min hemstad Raumo. Vi ”jubelstudenterna” hade blivit inbjudna som hedersgäster till Raumo lyceums studentfest då de närmare 200 studenterna fick sina studentmössor och sina betyg. Festligheterna i våra länder skiljer sig betydligt från varandra. I Finland är det mer högtidligt och allvarsamt, att åka på lastbilsflak har man klarat av redan några månader tidigare innan studentskrivningarna börjar. Festen började med psalmsång ”Jo joutui armas aika” och avslutades med ”Gaudeamus igitur, iuvenes dum sumus”. Där träffade jag en glädjestrålande kamrat som frejdigt deklarerade att: ”Jag har utträtt ur kyrkan för din skull”. Oj då, tänkte jag, du är nog inte den enda, fast dom brukar inte vara så glada. Sedan förklarade hon att det var på grund av att kyrkan inte valde mig till biskop i Åbo. Jag försökte förklara att utanför kyrkan saknar hon rösträtt och inte kan påverka kyrkan till en mer progressiv riktning. Jag får ju i alla fall inte rösta i biskopsvalet, invände hon. Jag tror inte att jag lyckades förklara den krångliga demokratin i Finlands evangelisk-lutherska kyrka. Lika lite som jag tidigare lyckats förklara samma sak för svenska kvinnokämpar, som utträtt på grund av kyrkans behandling av kvinnliga präster.
Att omvända sina vänner är inte lätt.

Strax innan min resa till fosterlandet gick jag igenom papplådor som jag släpat med mig från Finland vid min flytt hit. Där fanns min första stickade grytlapp, uppsatser från skolan, lite spridda dikter som jag skrev i min ungdom och annat skräp, bland andra en liten bok av Raymond Martin som tydligt förklarade varför dans var synd. På botten fanns flera små häften som jag skrivit under min gymnasietid och som innehöll handskrivna böner.

Inte kom jag ihåg vilken flitig förebedjare jag hade varit. Alla mina klasskamrater fanns där i alfabetisk ordning med noteringar om hur ofta jag hade bett för var och en. Små händelser i mitt liv hade jag också burit fram till Gud och framför allt till Jesus. Till exempel den 27.1 1966: ” Gör så att mina makabra finnar försvinner och fixa mig möjligheten att basta.” En gång hade jag till och med bett för prästerna och biskoparna i Finland – att de skulle komma till rätt tro. Mycket hade jag också att tacka för: ”Tack Jesus att jag hittade några extra cigaretter”.

Att omvända sina vänner var inte lätt.

För några år sedan skrev jag en text om bönen: ”Varför skall vi be? Inte för Guds skull. Gud behöver inte våra böner. Gud behöver inte våra ord. Vi behöver Guds ord. Vi behöver be för vår egen skull. Bönens främsta syfte är inte att försöka påverka Guds sinne. Gud är av idel kärlek. Vi påverkar med våra böner de hinder som finns hos oss själva. De hinder som hindrar Guds kärlek att genomsyra våra liv. Bönen håller kanalerna öppna till den himmelska verkligheten och till livets urkrafter. Inte så att vi kan styra Gud eller hans handlande utan så att han kan styra oss. Det finns så många hinder för oss att komma i kontakt med Guds urkraft; ondska, strider, sjukdom, olyckor. Men när vi ber, sker något. När jag inför Gud namnger det svåra, det onda vid namn, när jag bär fram dem som jag älskar eller när jag bär fram mina fiender, då sker det något i deras liv och då sker det något i mitt liv. De hinder som finns hos mig smälter bort. Bönen öppnar vägen till urkraften, jag blir delaktig av den. Bönen går inte att psykologisera sönder eller ens att förklara. Bönens kraft måste man själv uppleva. Det enda sättet är att börja be. Bönens kraft är oberoende av tid och rum, hela den kristna erfarenheten från århundraden säger: bönen fungerar. Det har att göra med skapelsens helhet och enhet, vi är alla sammantvinnade i skapelsens väv, delar av Guds väv, vi hör ihop och kan påverka varandra. När vi ber för andra människor, blir de del av vårt liv. Be mig inte att förklara det, det kan jag inte. Bönen är ett under som man skall uppleva själv”.

Det har funnits tillfällen i mitt liv då jag verkligen kunnat vara med om detta. Det blir förhoppningsvis mer om bönesvar i mina memoarer.