Vi firade vår studentexamens 50-årsdag i min hemstad Raumo. Vi ”jubelstudenterna” hade blivit inbjudna som hedersgäster till Raumo lyceums studentfest då de närmare 200 studenterna fick sina studentmössor och sina betyg. Festligheterna i våra länder skiljer sig betydligt från varandra. I Finland är det mer högtidligt och allvarsamt, att åka på lastbilsflak har man klarat av redan några månader tidigare innan studentskrivningarna börjar. Festen började med psalmsång ”Jo joutui armas aika” och avslutades med ”Gaudeamus igitur, iuvenes dum sumus”. Där träffade jag en glädjestrålande kamrat som frejdigt deklarerade att: ”Jag har utträtt ur kyrkan för din skull”. Oj då, tänkte jag, du är nog inte den enda, fast dom brukar inte vara så glada. Sedan förklarade hon att det var på grund av att kyrkan inte valde mig till biskop i Åbo. Jag försökte förklara att utanför kyrkan saknar hon rösträtt och inte kan påverka kyrkan till en mer progressiv riktning. Jag får ju i alla fall inte rösta i biskopsvalet, invände hon. Jag tror inte att jag lyckades förklara den krångliga demokratin i Finlands evangelisk-lutherska kyrka. Lika lite som jag tidigare lyckats förklara samma sak för svenska kvinnokämpar, som utträtt på grund av kyrkans behandling av kvinnliga präster.
Att omvända sina vänner är inte lätt.
Strax innan min resa till fosterlandet gick jag igenom papplådor som jag släpat med mig från Finland vid min flytt hit. Där fanns min första stickade grytlapp, uppsatser från skolan, lite spridda dikter som jag skrev i min ungdom och annat skräp, bland andra en liten bok av Raymond Martin som tydligt förklarade varför dans var synd. På botten fanns flera små häften som jag skrivit under min gymnasietid och som innehöll handskrivna böner.
Inte kom jag ihåg vilken flitig förebedjare jag hade varit. Alla mina klasskamrater fanns där i alfabetisk ordning med noteringar om hur ofta jag hade bett för var och en. Små händelser i mitt liv hade jag också burit fram till Gud och framför allt till Jesus. Till exempel den 27.1 1966: ” Gör så att mina makabra finnar försvinner och fixa mig möjligheten att basta.” En gång hade jag till och med bett för prästerna och biskoparna i Finland – att de skulle komma till rätt tro. Mycket hade jag också att tacka för: ”Tack Jesus att jag hittade några extra cigaretter”.
Att omvända sina vänner var inte lätt.
För några år sedan skrev jag en text om bönen: ”Varför skall vi be? Inte för Guds skull. Gud behöver inte våra böner. Gud behöver inte våra ord. Vi behöver Guds ord. Vi behöver be för vår egen skull. Bönens främsta syfte är inte att försöka påverka Guds sinne. Gud är av idel kärlek. Vi påverkar med våra böner de hinder som finns hos oss själva. De hinder som hindrar Guds kärlek att genomsyra våra liv. Bönen håller kanalerna öppna till den himmelska verkligheten och till livets urkrafter. Inte så att vi kan styra Gud eller hans handlande utan så att han kan styra oss. Det finns så många hinder för oss att komma i kontakt med Guds urkraft; ondska, strider, sjukdom, olyckor. Men när vi ber, sker något. När jag inför Gud namnger det svåra, det onda vid namn, när jag bär fram dem som jag älskar eller när jag bär fram mina fiender, då sker det något i deras liv och då sker det något i mitt liv. De hinder som finns hos mig smälter bort. Bönen öppnar vägen till urkraften, jag blir delaktig av den. Bönen går inte att psykologisera sönder eller ens att förklara. Bönens kraft måste man själv uppleva. Det enda sättet är att börja be. Bönens kraft är oberoende av tid och rum, hela den kristna erfarenheten från århundraden säger: bönen fungerar. Det har att göra med skapelsens helhet och enhet, vi är alla sammantvinnade i skapelsens väv, delar av Guds väv, vi hör ihop och kan påverka varandra. När vi ber för andra människor, blir de del av vårt liv. Be mig inte att förklara det, det kan jag inte. Bönen är ett under som man skall uppleva själv”.
Det har funnits tillfällen i mitt liv då jag verkligen kunnat vara med om detta. Det blir förhoppningsvis mer om bönesvar i mina memoarer.
tuulikkismemoarer 