Med konserter, föredrag och stora evenemang firar Sverige Finland som i år fyller hundra år. Dessa kanske avhjälper något av det okunskap som svenskarna har om grannlandet. Till skillnad från ”storasystern” har grannlandet en mörk och blodig historia. Tsarmakten i Ryssland störtades i mars 1917 och redan i december godkände riksdagen i Finland en självständighetsförklaring. Nordiska och europeiska stater var ovilliga att erkänna självständigheten om inte Sovjetunionen gjorde det först. Den godkändes 1918 i januari av Vladimir Lenin. Redan i slutet av månaden hamnade Finland i ett blodigt inbördeskrig. Kriget vållar svårläkta sår i nationen, delar släkt och familjer och finns fortfarande inetsad i mig som i så många andra finländare. De röda härskade i södra Finland, de vita i mellersta och i norra Finland. Kriget krävde 38 000 offer av vilka 75 % var röda, de flesta dog på fångläger efter kriget av hunger och sjukdomar. Båda sidorna kan beskyllas för politisk terror och fruktansvärda råheter.
En natt vaknade familjen av en försiktig knackning på dörren hos min mormor och morfar. Min mor vaknade också och kunde aldrig glömma det nattliga mötet. Hon hade varit bara ett år när brodern Elis 1914 med pappas båt Eros åkte med trävaror till Tyskland. Eftersom skonaren seglade under rysk flagg konfiskerades den i Tyskland och Elis hamnade på ett läger där man utbildade finska unga män för den kommande striden mot tsaren för finsk självständighet. 1918 kom Elis till Finland och var tvungen att kämpa mot sitt eget folk. De vita som fått en militärutbildning i Lockstedt i Tyskland kallades för ”jägarna” (jääkärit). Rödgardisterna kallade dem för ”slaktare” (lahtarit). Nio mil på skidor hade Elis åkt för att träffa sin familj innan striderna började. Efter de vitas seger blev han kommendör i Åbo bataljon, stred även i vinterkriget och fortsättningskriget.
Inte fick vi i familjen veta mycket om min morbrors strapatser. Det rådde en tystnadens kultur över våra blodiga krig. Det var klent med min fars kommentarer också när det gällde fortsättningskriget. Pappa hade varit en ”krigspolis”, som ridande jagade ”desanter” i de finskryska skogarna. Efter kriget åkte hela familjen ibland till Tammerfors för att hälsa på pappas krigskamrat. Då fick inte älsklingsdottern vara med när männen tog en konjaksflaska med sig och försvann ut i naturen. Då talades det om krig.
I samband med 100-årsfirandet har museet i Björneborg en utställning om 1917-1918 års händelser på orten. Där berättar man Elis Koivulas historia och jag själv är med på ett foto när morbrodern med fru hälsar på släkten i Rauma på femtiotalet. Jag försöker rymma men Elis fru Elin håller mig i ett fast grepp.
Luokkasota/klasskriget som det kallades bland de röda delade också min familj. Min faster Evi lär ha varit kokerska hos rödgardisterna. Det talade man också tyst om. Hemma hos mig fick vi varje månad en tidning, som kastades i papperskorgen men lästes av mig. Den hette ”Neuvostoliitto tänään” (Sovjetunionen i dag) och jag misstänker att det var Evi som stod för gåvoprenumerationen. Hon anslöt sig vid vuxen ålder till Frälsningsarmén och betraktades därför allmänt som labil. Kokerska och soldat lämnade efter sig en rya till mig, som egentligen var tänkt för hennes guddotter. Tyvärr visste ingen vad hon hette. Ryan föreställde Topelius saga ”Björken och stjärnan”. Om två barn som hittar hem. En lämplig väggbonad för en utvandrare som jag.
tuulikkismemoarer 